-

Den säljkäcka kvinnan på Ica som delar ut kaffe och låter inspelad och att belönas med tutti-fruttipastiller för att man visar upp sitt legg på systemet i god tid.

Ack, hur marknaden bär sig åt.

Oumbärliga platser i stan

Viaduktnystanet mellan Svingeln och Redbergsplatsen

Tänk på döden - kyrkogården

"Myren" där Delsjöområdet förfaller vara Norrland, men där det ständiga höga motorvägssuset befriar från illusionen

Guldhedstornet

Släta damm med omnejd

Lundenutsikten

Gamlestansbroarna

Sävenässtationen

Kolonilotterna som klättrar på backen vid Härlanda kyrka

Bron som förbinder skrotdels-Backa (?) med Gullbergskajens blindtarm

Lundby skyline

Brudarmossens topp

Backhoppningstornet

Botaniska

Observatoriet

Trappan upp till Gud aka. Fågelberget

Delvis reflektioner från ett flygplan

I flygplanet härskar, liksom på flygplatsen ingenmansland. Kanske på ett mer koncentrerat vis men samtidigt, till följd av sin orumslighet på ett mer undflyende sätt. Ett ingenmansland som i alla fall strävar mot upplösning vid målet; landningen. (Beauvoirs semikolon var konstituerande för hennes filosofiska resonemang). Här upp finns den litterära salongen, det egna rummet (infoga annat betecknande). Inte ens den spanskspråkiga artikeln om twitterrevolutionen stör lugnet dagboksanteckningar från början av 1900-talet kan ge.
Klara Johansson (litteraturkritikern och essäisten) är uberfräsch! Sådana spetsfundigheter som kommer ur hennes penna när hon på ett stabilt vis häcklar litterära personligheter, kulturella företeelser. Konsten framför allt, men konsten bör bära på en självreflekterande analys av sin omgivning. Hennes förklaring av det estetiska när någon ramlar och slår sig byts ut mot inlägget om hur feministiska teologer kan förändra fadersbegreppet, bryts av med Nobelprisgirlingen: "Pengarna ville jag nog ha men skammen skulle jag inte överleva."
Un amor de la literatura som får stå på humorhyllan bredvid Sara Granér!´

Förresten, om Johansson känns som superbloggaren, måste man nämna hur Frödings En ghasel betecknar interneteran och dess på avstånd betraktande så väl. Foton på människor i solsken insups i ett rum som lyses upp av skärmljus istället för att upplevas som en ickebild utanför "gallret".

Palabra del día: Akribi, som är vetenskaplig noggrannhet.

Saker att kanske jubla över

Är Aristoteles beskrivning/kategorisering av maneter och iransk samtidskonst på Röda Sten!

"Öppnar inom snart" - eller inte?

I området mellan Heden och Skånegatan gick jag runt i vad som kändes som barndomens bilspel - kännetecknandes av dålig scenografi. Alla postmoderna mesgula tegelkomplex satt som klossar, blockerandes min framfart och om jag hade varit en av bilarna i datorspelet hade jag kört på vad som närmast hade gått att krossa (det enda egentliga nöjet med spelet), vilket i det här fallet var Icaaffärens stora glasfönster. Efter att jag gått norra Sten sturegatan fram och tillbaka några gånger i jakt på en genväg uppenbarades ett tillsynes genomgångbart valv. Det kändes verkligen som en förvånande upptäckt - som de gångerna när man i det nästan sönderspelade bilspelet plötsligt inser att här är en plats jag aldrig har rört,kört. Någonstans i den suddiga, pixliga pappkulissen finns ett djupare utrymme.
Tur att min storlek då var en människas, för den i andanom upplevda bilen hade i alla fall aldrig tagit sig igenom det område som utgjorde framfarten till valvet. Halvhöga pelare punktmarkerade genomfarten.
Det är fascinerande hur byggnation kan prägla stadslandskapet så mycket. Det ovan nämnda området är ett exempel på ett sådant ställe som inte är byggt med flanören i åtanke, utan som istället avgränsar och bromsar upp eventuella promenader. Nu är det kanske i det här fallet inte så konstigt med tanke på att många av husen framförallt består av bostäder och inte inhyser allmänna inrättningar. Men å andra sidan kan man också kasta blicken ett kvarter bort; marken där Tingsrätten huserar präglas av samma typ av arkitektur med kompakta höga hus som skapar en onaturlighet kring att passera. Rätten har har tillsammans med andra statliga organ traditionellt sätt ofta befunnits vid en öppen plats - i Göteborg vid Gustav Adolfs torg med Rådhuset (som fortfarande inrymmer en del av Tingsrätten), Börsen (kommunfullmäktiges sammanträdeslokal) och Stadshuset som grannar. Detta för att den i allra högsta grad är en allmän/medborgerlig angelägenhet. Traditionen av att låta den öppna platsen; torget; agora markera människors fria framfart har här helt försummats. Det får en att fundera över framtida stadsplanering, om en något mer demokratisk byggnation kommer försummas till förmån för outvecklad datorspelsestetik.

Horror Vacui

Jag läste gamla mail och kom ihåg hur jäkla väl min vän uttryckte en känsla av att vara frikopplad från medvetenheten om sin egen kropp och sitt eget jag.

"Mörkrädsla - att framkalla filmer i totalt mörker bringar hemska känslor. Och det är verkligen helt och hållet mörkt. Inte en enda ljusstrimma eller grånyans. Det som bringar mest rädsla är när jag stirrar ut i ingenting och inte har någon syssla mina händer kan göra. - Vilket jag inte vill ska hända."

Anslem Kiefer /Mossen i Guldheden

Det var som när jag tittade ut över Guldhedenmossen idag och upplevde en dunkelhet kring dess existens. Vissa platser - (många) - i staden som är ens egen förefaller mystiska, nästan drömda. De har ett centralt läge men man har ända aldrig riktigt bevistat dem. De blir som en lemlästad del av staden. Tystna, ruttnande och påminnande om den där känslan av att vara frikopplad från sig själv. De är frikopplade från det sammanhållande stadsbruset.


Ord of the day: ackuratess, gungfly

guiñar de los semáforos (snott från fb)

Att jag startade den här bloggen är väl framförallt en fråga om att orden ofta tycks mig vara så fjärran. Jag går runt med en massa tankestoff som aldrig riktigt utkristalliseras, och det enda - i alla fall konventionella - sätt på vilket den reaktionen skulle gestalta sig är ju just genom text.
Min förmodade ordlöshet väcker endel tankar kring hurpass socialt konstruerad en sådan sak som förmåga till skrivande är. Vilka är de som - gammalmedialt uttryckt - fyller spaltmeter på spaltmeter med vassa formuleringar drypandes av referenser (i bloggar osv.)? Vilka är de som omfamnar skrivandet och den demokratiska handling det trots allt är att ge något individuellt imaginärt ökat spelutrymme? Är de alla akademikerbarn med en bevekelsegrund så väl ingrodd att den förblir obetvivlad på samma vis som det faktum att undre medelklassens och alla klassers (well generalisering där) favoritfotbollslag går i arv inte ifrågasätts?
För mig är frågan om vem som skriver en anledning till att klassreseskildringar fascinerar så mycket. Jag läste nyss Mitt förnamn är Ronny där idéhistoriken Ronny Ambjörnsson på ett målande koncist sätt redogör för vissa av de huvuddrag som utgör hans klättring i samhället. Han förstärker sina personliga barn - ungdoms - och vuxenbilder med forskarens perspektiv på det "klimat" en hel generation befann sig i. Det proletära Lunden byts ut mot doktorshatt i Umeå. Jag kan verkligen bli förbryllad över tanken på att försätta sitt jag i ett så mentalt miljöombyte. Vad är drivkraften bakom ett kunskapsinhämtande - och i förlängningen skrivande - som till en början inte torde känns naturligt?
Svaret på min fråga blir Ambjörnssons fall hans upplevda plikt av att ta till sig det han läste på universitetet. Studerandet var så mycket enklare än det arbetarliv han hade varit hänvisat till annars, så för att hans läsande skulle anses försvarbart gick han in hårt för det, såsom arbetarmoralen krävde. Det är intressant. Och kanske också ett argument jag borde ha i skallen för att motivera mina idéhistoriastudier?

Parentes: Kanske också att bristen på kramandet av sådan arbetsmoral är en fullgod anledning till att färre gör klassresor idag? (Å andra sidan finns ju arbetsmoralen där, på Phone House t.ex., som Dokument Inifrån visade nyligen..lol).